Vid många tillfällen förlade I17 övning till
Sörbygden. Den som då haft möjlighet att samtala med bygdens äldre innevånare blev säkert tillfrågad om man visste vem fanjunkarn Gustaf Rydén på Klosterbergane var. För några årtionden sedan tycks han ha varit välkänd för de flesta i bygden. Hans kontaktnät hade varit osedvanligt stort liksom hans verksamhetsfält. Utöver att sköta sin normala fanjunkaruppgift, var han engagerad på såväl riks- som regional nivå. För att inte tala om det lokala planet. Vem var då denne man vars gravvård nu reser sig så pampigt på Krokstads gamla kyrkogård?
Gustaf Rydén föddes 1852, som son till folkskolläraren och klockaren Jakob Rydén, på den lilla gården Bräken i Gesäters socken i Dalsland, alldeles intill gränsen mot Bohuslän. Under sin ordinarie skolgång och åren närmast därefter hjälpte han - som vanligt var - till med skötseln av föräldrahemmet. Man måste på den tiden vara framåt om man ville bli nå´t och det ville Gustaf. Nitton år gammal fick han genom sin äldre bror Alfred ett lärlingsarbete på en mekanisk verkstad i Jönköping, där han även fick lära sig teknisk ritning. Han tröttnade emellertid ganska snart på detta och den minimala lönen, så hösten 1872 gick han till fots tillbaka till Bräken. Strax därefter finner vi honom i de militära rullorna. Han antogs som volontär vid Bullarens kompani 1872. Tre år senare blev han sergeant av II. klassen (på gammal stat intill 1881) vid Tanums kompani och 1884 sergeant av I. klassen. År 1890 blev han fanjunkare vid Bullarens och Sörbygdens kompani, en befattning som han innehade intill sin pensionsavgång den 31 december 1902. Det innebar att han gjorde så gott som hela sin militära tjänst inom indelningsverkets ram, men att han också fick uppleva övergången till det nya stora - den allmänna värnplikten.
Vid sidan av den rent militära verksamheten var Gustaf först och främst lantbrukare. Sedan han ingått äktenskap med Elsa Wallstedt från Gesäter arrenderade han mellan 1881 till 1886 gården Fredlund i hennes hemsocken. Under de därpå följande fem åren brukade han som arrendator själva fanjunkarebostället Klosterbergane i Krokstad, vilket han friköpte från kronan 1891. Den totalt 190 ha stora gården födde med sina 13 ha åker tre hästar och 12 till 16 nötkreatur. Några år senare arrenderade han dessutom det intilliggande Stora Bergane som han ävenledes förvärvade (1916). Denna gård förmådde han inte själv bruka utan hade den utarrenderad.
En stor del av fanjunkarns tid torde emellertid ha åtgått till resor. Kompaniområdet var stort och uppgifterna många som till exempel att besöka kompanichefen (i Hajum söder Krokstad), att inspektera soldattorp, att deltaga i militära förrättningar och uppvaktningar och inte minst att förbereda och delta i verksamheten på
Backamo. Avvecklingen av indelningsverket omkring 1901 var en stor extra uppgift. De indelta soldaterna hade stora valmöjligheter och behövde hjälp och stöd till att välja rätt.
Hur förändrades då Gustafs resbehov efter 1902, då han gick i pension? Nu följde den period i hans liv som gjorde honom så välbekant i bygderna. Han tycks tidigt ha varit politiskt intresserad och företrädde Högerpartiet i riksdagens andra kammare under den stormiga riksdagsperioden 1915-1917. Dessförinnan hade han varit med om att organisera och leda det så kallade bondetåget till Kungl. huvudstaden. På det regionala planet var han under flera år landstingsman, ledamot av uppskattningsnämnden för taxering av jordvärde och jordränta, representant för skogsvårdsstyrelsen, ordförande i odlingsnämnden och lantmannaföreningen, vice ordförande i tingshusbyggnadskommittén och livsmedelsnämnden samt god man vid lantmäteriförrättningar. Han var vidare ledamot av prövnings- och taxeringsnämnderna, expropriationsnämnden för järnvägen Lysekil - Smedberg, representant för skogsvårdskommittén, ordförande i vägstyrelsen med mera.
Så sent som vid 85 års ålder var han enligt en födelsedagsnotis fortfarande ordförande i kommunalfullmäktige, vice ordförande i kommunalnämnden, ledamot av folkskolestyrelsen samt i kyrko- och skolrådet med mera. Han hade tidigare även varit ordförande i kommunalstämman.
För att sköta alla dessa uppdrag var det nödvändigt att göra många långa resor. Fortskaffningsmedlen var de gamla och välbeprövade: Apostlahästarna vid kortare utflykter - eljest hästskjuts. Båt från Munkedals hamn kunde förekomma vid vissa tillfällen.
Bohusbanan betydde oerhört mycket när den 1903 väl var klar med huvudsträckningen och 1913 med bibanan till Lysekil. Närmaste station var dock Munkedal, drygt två mil. Bussarna skulle dröja till inpå 30-talet och hade på 20-talet föregåtts av taxibilarna. Ofta fick han efter första resetappen övernatta på
Kviström eller i Uddevalla - på gästgivargården. Vid tidiga förrättningar i Bohuslän bodde han hos goda vänner. Att ta körkort och köpa egen bil föresvävade nog aldrig Gustaf, men velocipeden, denna förnämliga apparat, som blev mer känd och brukad efter sekelskiftet, använde han flitigt.
Gustaf brukade - med hjälp av drängar och pigor - Klosterbergane ända till sin bortgång 1941. Han lär inte ha haft några fritidsproblem. Blev det någon stund över ägnade han den åt ett gediget möbelsnickeri, gårdssmide och brevskrivning. Han lär ha varit "glad, lustig och vänsäll" till sitt väsen och hade ett "mönstergillt uppförande". Vid hans 70-årsdag överlämnades en genom subskription åstadkommen present som minne. Listan upptar 128 namn.
Vid hans begravning var bygdens folk väl representerat. Bland det stora antalet kransar som nedlades, märktes hälsningen från Bohusläns regementes underofficerskår som han lämnat nästan 40 år tidigare. Begravningsmässan förrättades av den hädangångnes sonson, Erik Rydén. Middagen intogs på det historiska Sörbo pensionat, som innehades av Hanna, en av döttrarna till Gustaf.
Det må omnämnas att Gustafs äldre bror Alfred - hans stöd och pådrivare i unga år - även tog värvning och blev furir vid Westgöta Dahls regemente, Tössbo kompani. Han slutade dock efter några år (1873) med goda vitsord. Medan han ännu var i tjänst sökte han ledigt för att läsa vid Göteborgs seminarium. Alfred fick därefter teknisk skolning, specialiserade sig på att bygga valsverk för
Martinmetoden och byggde flera sådana verk i bland annat Dalarna och Värmland. När han erbjöds samma uppdrag i Nischnij Tagilsk i Ryssland tackade han ja och mottogs mycket väl av den ryska överklassen, men resan slutade ändå tragiskt. Han dog efter att vid flera tillfällen ha vårdats för tyfus och av en tids svår bröstsjukdom.
Släkten Rydéns militära verksamhet slutade inte med dessa bröder. Såväl Gustafs son Gustaf Adolf Rydén som sonson Sven Rydén blev militärer vid Bohusläns regemente.
Bror T W Hansson
