Dikt skriven av mormor Ruth

Diktat av mormor (Ruth Rydén född 17/1 1891) någon gång i början på 1950-talet.

Goddag, goddag. Är du i stan´.

Så längesen jag såg dig Jan.

Hur står det till? Hur mår de dina?

- Tack, vi mår bra båd´jag och Fina

och barnen också för den delen.

Den yngste skall i dag i selen.

Vad tiden går. Är han så stor?

Då var han med bland dem jag tror,

som tåga grant igenom staden

som gentlemän den långa raden

av söner utav gamla Viken,

som mötts av regementsmusiken.

Visst var det grant, du har så rätt

och jag mig kände som en sprätt,

ty gikten släppte, fri från krämpor

jag kunde följa utan lämpor

och lyssna till de kända toner

från våra taktfasta plutoner.

Ja, det var då, när det var sed

att den till mötet gick, var sned.

Vi läto alla skrupler fara.

Det var som skulle det så vara.

Men pojken av idag va´makten.

Det vill jag lova - han höll takten.

Till Backamo vi ryckte in

med tår på tand. Hej vingelin.

Vi kom med båten och förresten

vi lita till apostlahästen.

Med nyköpt mössa uppå nacken

vi spurta uppför Kapellebacken.


Vi vandra genom dal och skog
och sjöngo Halta Lottas krog.
Vi nyktra till i långa leden,
när för oss låg den stora heden.
Du Jan då ropade betagen
"Vi svenskar tas ej lätt i kragen".


Vår dag där börja med revelj,
och korum gjorde den till helg.
Vi lämnat britsen när som petter
bars in med kaffe, starkt som etter.
I korridoren vi oss bänka
med kopp och skorpedopp kantänka.


Nu Jan, helt om och hem vi går
och smakar på vår kaffetår,
så skall vi prata mycket mera
om hur det var, när vi "excera"
och du får hälsa på min Lisen,
som trogen är mot mej och spisen.


Å tack, å tack, min käre Per.
Men gör för all del ej besvär.
Nu har jag klarat upp affären
och önskat gott för pojken - "vären",
så jag skall komma. Tack och heder.
Det skall bli roligt träffa eder.